SCHÄFER, ojämförligt den mest använda rasen i tjänst inom, polis, vakt, försvarsmakten, räddning och lavinhund samt tävlingshund i olika grenar.
Att tycka om en hund är för oss inte samma sak som att hunden har de egenskaper vi anser behövs för att bli ett bra avelsmaterial. En avelshund ska vara frisk, stark i miljö, socialt säker utan överdrifter. Kamplusten får gärna vara stor. Temperamentet livligt. För oss är det viktigt att hunden har skärpa och försvarslust. Tyvärr har skärpa näst intill blivit ett skällsord i Sverige då många förväxlar rädsla med skärpa det vill säga hundar med rädslor som tar till skärpa och biter i ångest. Bra nerver måste finnas för att hålla ihop hunden. Man ska inte förväxla nerver och ett livligt temperament. Vi avlar på friska individer och rekommenderar endast de av våra hanar som vi tror kan tillföra Schäferrasen positivt. Vi kommer aldrig att avla endast på att få bra ledstatistik då Schäfern för oss ALDRIG får eller kan bli endast en röntgad höftledsbild. Självklart så finns lederna med i betraktelse vid eventuell avelspartner men vi anser inte att det gynnar aveln att endast para på höftleder. Schäferns egenskaper och välmående sitter inte endast i en höftled. För oss uppfödare blir det givetvis ett bakslag om avkomma visar sig lämplig för avel i alla avseenden men får ett C på höften men är hunden endast tänkt för tävling eller tjänst är det inte lika olyckligt då hunden med nästan all säkerhet aldrig kommer att märka av detta framförallt inte nu när man bedömer leden enligt Norbergsvinkel. Kenneln har idag 83,3% fritt på HD och 97,60% fritt på ED. Hur noga vi än är med urvalet av avelshundar kan vi aldrig garantera 100 procent bra mentalitet eller friskhet. Schäfern precis som många andra raser tampas även med allergier, klåda. Den uppfödare som säger att hon/han endast fött upp friska och superbra mentalt hundar tror vi inte är helt sanningsenliga eller inte har tillräcklig kunskap om hälsa och mentalitet. Schäfern ligger konstant runt 20-25 procent med HD fel trots sedan länge bekämpningsprogram gällande HD och senare år ED.
Vi tycker det är viktigt att hunden är starkt byggd, är bra pigmenterad och har bra könsprägel.
Vem styr vår avel? Domarna eller uppfödarna?
Hur väljer vi våra avelshundar? Gör vi vårt urval på hundens mentala egenskaper eller väljer vi hundar som gör höga poäng på tävling? Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra. Vad är vårt urval av avelshundar? Det finns en uppfattning om bedömningen idag på till exempel skyddet så prioriterar domarna inom det traditionella skyddet, lydnaden i skyddet. Inte tyngden i skyddsarbetet. Angreppen är många gånger är lama och bevakningarna är tysta, korgstötar som uteblir, hundar som viker undan med korgen och lägger kinden till på figuranten i angreppen. Hundar som släpper figurant med blicken eller rentav lämnar figurant. Trots detta får hundar höga poäng men det förståss, hunden går fot under transporten. Ordning och reda i all ära men säger det inte något om hundens mentalitet?
Sedan har vi det internationella skyddet, IPO. Här bedöms fulla fasta bett att hunden hänger som en död sill i skyddsarmen verkar inte dra ned poängen? Bara den är tyst, full och fast. Att hunden saknar attityd spelar ingen roll? De biter ju fullt och fast. Om någon hund kommer in på plan med en härlig lite allvarligare attityd och gör anspråk på figurant och bytet vilket kan innebära att hunden kan låta lite och kanske ruska lite i ärmen så döms ofta dessa hundar ned. Borde dessa hundar få de högre poängen? Kan en skyddshund kallas skyddshund utan dominans och lust på figuranten?
Anlagsprov eller tävling
Vi har i Sverige två godkända provformer för
skyddsarbete. Vårat traditionella skydd och IPO. Vi tycker att båda
provformerna är utomordentligt genomtänkta och ska kunna visa en stor
del av hundens mentalitet/arbetsförmåga och kunna ge en bra
fingervisning för eventuellt användande i avel. I den bästa av världar
skulle vi vilja ta en del moment från det traditionella skyddet till
IPO’t och tvärtom, ta en del moment från IPO’t till det traditionella.
Då bägge formerna är anlagsprov fram till elit/mästerskap då provformen blir tävlingsform och här ska inte bara hundens anlag bedömas utan här blir förarens skicklighet i mångt och mycket bedömt. Anlagsproven ska visa hundens vilja att spåra, samarbetsförmåga. Hunden ska ut och leta gömda människor, leta föremål. Hunden ska visa sitt mod, tyngd, kraft, belastbarhet och dominans gentemot figurant. Viljan att bita fullt hårt och fast. Hunden ska vara kontrollerbar.
Är det hundens anlag domarna bedömer idag? Eller har lägreklass och IPO 1 redan blivit tävlingsform och lydnaden i skyddsarbetet bedöms mer än hundens anlag?